Hur snurrig får man bli...?

Igår tog jag och hundarna en promenad inklusive lite träning i Lunsenområdet. Vi gjorde några närsöksövningar, några stoppövningar och ett försök till en dirigeringsövning. Närsöksövningarna gick utmärkt, jag gömde bollar under mossa och blåbärsris och sen gick jag tillsammans med Q förbi och när vi var vid bollen blåste jag söksignal. Hon började leta, hittade fantastiskt kul boll och blev glad och nöjd. Det såg ut som om poletten började trilla ner. Sen tänkte jag ut en listig (?) dirigeringsövning. Jag satte fast hundarna och gick iväg och la ut en dirigeringsapport. Därefter flyttade jag mig lite åt sidan och kastade en markering som jag sedan plockade upp. Dirigeringsapporten skulle hamna i vind från markeringsapporten, och tanken var att Q skulle springa ut till där den kastade apporten legat, leta lite där och inse att det inte fanns någon där. Då skulle jag blåsa stopp och skicka henne mot dirigeringsapporten som hon skulle få vind på rätt så fort. Så blev det inte... Q sprang ut till nedslagsplatsen, letade en stund, försvann bakom en sten, for i väg åt alla möjliga håll. Någonstans blåste jag stopp, men det ljudet filtrerade hon bort. Dirigeringsapporten fick hon så småningom vind på helt utan hjälp... Bra tanke, men det blev inte som tänkt, så när vi sedan gick vidare tränade vi på stoppsignal. När jag närmade mig bilen och skulle koppla odjuren igen insåg jag att jag hade gått ifrån kopplena... De hänger fastknutna i två små träd någonstans i Lunsen... Nåja, jag har ju ofta extrakoppel i bilen, så det löste sig. Idag ska jag ge mig ut och leta efter de borttappade, jag vet ju ungefär (tror jag) var de borde vara. :)